Det jag tänker berätta för dig nu har ingenting alls med husbygget att göra. Men det är en så fundamental del av mitt liv att jag känner att jag vill dela med mig. Även om somliga kanske kan anse det opassande.
Förra lördagen efter jobbet och bygget skyndade vi oss hem för att fixa ordning, vi skulle nämligen ha middagsgäster. Jag skulle bara ringa min syster och höra hur hon brukar göra sin jättegoda pesto.
Då nämnde hon att farfar låg på sjukhus men att hon inte visste hur allvarligt det var...
Efter många turer, ett väldigt dåligt besked, en mardrömsresa till Akademiska sjukhuset, några timmars sömn och ett ännu sämre och jobbigare besked var det bara att inse; min farfar skulle dö.
Vi hann åka in och sitta vid hans sida när han lugnt och stilla försvann ifrån oss...
Världen som jag känner den blir aldrig mer densamma. Jag måste leva utan min farfar. Han som alltid funnits där.
Bonden, med ett dussin rävar bakom varje öra, som tyckte om att spela teater och som lärt mig skotta skit och spela schack.
Jag kan fortfarande tydligt minnas en dag för så länge sen när jag åkte med i hans traktor och han tålmodigt lärde mig räkna till hundra.
Jag sörjer att aldrig mer få träffa honom. Över allt som vi aldrig får uppleva tillsammans. Att han inte kommer vara med på mitt bröllop. Se mina barn födas...
Jag försöker vara tacksam och glädjas åt tiden vi fått. Men det kommer nog alltid fattas något.
Döden är ju vägen vi alla ska vandra förr eller senare. Inte för att det är någon tröst, bara ett konstaterande.
Jag är tacksam över att vi åtminstone hann dit i tid. Personalen på Centralintensiven var helt underbar och Martin likaså. Jag är så glad att ha honom vid min sida.
Efter farfars död har jag obarmhärtigt blivit påmind om att jag inte kan leva mitt liv efter huset, jag måste leva nu. Jag har skjutit upp att hälsa på släkt och vänner alldeles för mycket. Jag har tänkt att jag ska göra det sen, när huset är klart. Livet är för kort för att pausas och det är inte säkert att det blir något sen.
Det är svårt att beskriva hur mycket farfar har betytt för mig. Men jag hoppas och tror att du har, eller har haft, förmånen att ha någon i din närhet som betyder lika mycket för dig; så du förstår vad det är jag inte riktigt kan klä i ord.
Se till att ta hand om dina nära och kära - du vet aldrig hur länge dom stannar kvar här.
Kramar Erika
1 kommentar:
Jag förlorade min mormor innan vi började med bygget och min morfar ett par år innan det. Jag har drömt om att de har kommit på besök för att se hur huset växer fram så gärna vill jag dela med mig av denna hus res till dem för de har ju dela så mycket annat med mig. Den här veckan lever vi för våra katter och tänker också mycket på att stanna upp o njuta av det vi har idag. Sköt om dig o sambon!
Skicka en kommentar